Emelie

Idag så är det två år sedan jag och min älskling blev ihop, det är faktiskt lite skumt att det gått två år...men jag vet inte om det känns som en lång tid eller som om tiden har gått snabbt...konstig känsla när man tänker på det, för vissta känns det som det har gått snabbt på ett vis men samtidigt så har det liksom gått två år! Vi är nu förbi den gränsen till ett långt förhållande känns det lite som. Men jag ska verkligen inte klaga för jag trivs verkligen i vårt förhållande och det är faktiskt helt underbart! Jag ser verkligen fram imot hösten (om jag kommer in, som jag verkligen hoppas på) då jag kommer ha en egen lägenhet och att den kan bli lite hans med, som hans har blivit lite min liksom. Men jag tror också att det kommer bli en prövning för oss, att båda studerar på heltid och allt det där. Men jag tror absolut på oss och jag tror vi kan klara allt om bara båda vill det, som i nuläget vi verkligen vill.

Vi pratade om hur vi först sa "jag älskar dig- orden" igår och det var självklart jag som hade sagt det först, packad såklart. Men vi var inte överens om när det skedde. För jag minns att jag sa det väldigt "fylle-snack-aktigt" utanför en väns hus (detta har jag även retat mig på, för tat det är ju inte så det ska sägas) men så minns inte han det. Han säger att det inte alls skedde så utan att vi var hemma hos mig, precis hemkommna efter att vi varit ute. Det är lite skumt faktiskt. Men jag minns ju vad jag minns men vill gärna säga att det skedde som han säger, för det verkade faktiskt mer romantiskt.